.

ibland väljer jag medvetet att göra fel, för att se vart det leder och för att se hur långt det kan gå. jag älskar reaktioner, och mitt liv består endast av drama. men när man sedan står där helt ensam och inser att den där lilla reaktionen förstört så mycket och faktiskt inte varit värt det, så förstår man hur mycket man även förlorat. även fast han aldrig riktigt har brytt sig, som jag fick veta alldeles för sent. så skriker det någonstans inom sig att man gjort fel. men det spelar ingen roll.

jag har inte sagt att jag är kär, eller gått vidare. jag har inte sagt att jag bryr mig eller inte bry mig. men det är svårt att glömma. sånt som kommer upp nu, som vi minns i efterhand.


man är inte deprimerad för att man ångrar och saknar. är jag störd för att jag är flyförbannad ena sekunden och klappar mjukt nästa? bara för att jag vågar gråta när alla ser. bara för att jag vågar visa känslor, även fast jag alltid gör det försent. och säger saker som jag inte menar och gör dumt. jag vet att jag är dålig ibland. men att fela är mänskligt.

det är något fel på hans ögon, men det är bara jag som ser det. något jag inte kan förklara, något jag inte kan få bort. men jag tror att det är det rätta, även fast jag gjorde det försent.

allt som är och allt som varit, alt vi tänkt och allt vi drömt om, alla våra planer dem sprack, små detaljer som vi glömt bort. allt du fann, allt du tänkte, allt du vann. allting du drömde och allt du kände. allt du varit.

jag vet att du gav mig all din kärlek. även fast det inte riktigt räckte till. eller så räckte det till för mycket. kom du hit för att prata? kom du hit för att få tröst?